18 februari 2013

Redan när vi kliver av servisen får vi veta att det är tumult på gång och att soldaterna skjuter tårgas mot stenkastande ungdomar mitt inne i stan. Vi hastar iväg till ism-lägenheten och lämnar av våra väskor. På väg tillbaka till centrum får vi dock veta att checkpointen är stängd så det blir till att klättra nerför ett berg, genom tre familjers hus och åsnestall för att sedan hoppa ner på en bakgata när soldaterna inte ser.

Under flera timmar trycker den israeliska ockupationsarmén de frustrerade stenkastande ungdomarna, shabab, fram och tillbaka i stan. Det som börjar på en öppen plats där alla har koll på läget urartar snabbt till en jakt genom stadens gator där flera hundra palestinier konstant blir översköljda med tårgas och beskjutna med gummikulor. Mika kommer fram och visar att även han är träffad i benet av en kula men att han ar okej, vi behöver inte åka iväg med den tjutande ambulansen. Efter en stund har armén tryckt demonstranterna än mer in i stadens kärna och alla butiksägare skyndar sig att låsa dörrarna. Tårgasen fortsätter att skjutas och behållarna studsar på taxibilarna och bussarna som försöker ta sig ut ur stan.Hela tiden hörs ambulansens sirener och sjukvårdspersonalen berättar att runt trettio personer är förda till sjukhus för allvarligare skador.

Plötsligt är jag återigen omgiven av ett moln av tårgasrök och snubblar nästan över en mamma som släpar på matpåsar och en tre-åring. De har också svårt att andas och mamman ar vimsig av oro. Vi flyr in i ett parkeringshus där någon drar fram en lök som vi kan hålla mot näsan och komma ihåg hur en gör för att andas. I parkeringshuset är det tyst och tårgasen märks knappt, vi lyckas andas normalt och försöker komma på ett sätt att ta oss ut. Det finns bara en ingång och den leder ut mot gatan där vi svagt kan höra ljudet av tumultet. En annan mamma och tre barn till springer in i parkeringshuset. Barnen skriker högt och en har svårt att andas.'"Jävla skitliv", tänker jag."Varför ska tre-åringar behöva veta hur tårgas bäst ska hanteras?" Jag tänker på fyra-åringen hemma i mitt trygga hem och att jag vill att det ska dröja länge innan hon ska behöva veta vad lök kan användas till förutom i kökets regioner.

När mörkret faller lyckas vi klättra tillbaka upp till vår lägenhet. Även om dagen var svår vet vi att helgens protester, "Open Shuhada Street", antagligen kommer att bjuda på mer av samma medicin. Ända är det just detta som hela tiden förvånar och inspirerar mig. Palestinierna vet vad som kommer att hända, de känner till alla repressalier. Tusentals har suttit,och sitter, i fängelser. Människor blir skadade varenda dag och få är skonade från att känna någon som dödats av arméns övervåld. Hus demoleras och familjer trakasseras dagligen. Ändå fortsätter de. Slagord ropas, muren bränns och hamras på, kreativa kampanjer och aktioner genomförs, olivträd omplanteras och skördas, flaggor vajar och stenar viner genom luften. Motståndet fortsätter.

HANNA