info@ism-sweden.org Läs mer
ISM, glob International Solidarity Movement Sweden
Nyheter|Om oss|Reseberättelser|Kontakt|Länkar|Att resa|Press|Stöd oss: BG 5588-2732
Reseberättelser

2011-01-22
>> 30/7 2010. Berättelse från Ni'lin
2010-10-23
>> Att leva ett normalt liv här är helt omöjligt
2010-10-22
>> Pojken på cykeln
2010-10-07
>> ISM-aktivist greps av israelisk militär
2010-02-10
>> "Bosättare tar över" - vittne berättar
2010-02-03
>> Brev från cell 108 i Israel
2009-11-06
>> Världens viktigaste teater
2009-10-12
>> Jag är en säkerhetsrisk
2009-01-14
>> Istället för nyårsfirande
2008-08-21
>> Ahmed och Yousef
2008-08-04
>> En dag med ISM i Palestina - 1 juli 2008
2008-08-02
>> Nilin blöder.
2008-07-13
>> Mahmoud, Hassan, Mustafa
2008-06-27
>> Tulkarem 7 juni 2008
2008-04-13
>> Reseberättelse från Azzoun

Nyhetsarkiv

Nilin blöder.

2 augusti 2008

Fredag 1/8 2008


Det ihåliga skrapandet från högtalarna ekar ut över byn. Ännu en talare intar den provisoriska scenen vid byns kyrkogård och håller ett anförande jag min svaga arabiska till skam inte förstår. En bit ifrån folksamlingen står jag och ser ut över byns omgivningar. Mellan kullar och olivträd ser jag små samhällen vars hus liksom klamrar sig fast vid minareten i dess mitt för att inte kasa nedåt i backen. Landskapet är lika vackert som döden är hård. Död. Själva fenomenet är mig efter en skyddad uppväxt i Sverige nästan helt främmande. Går döden att komparera? Död är tanken på ett gemensamt land för kristna, muslimer och judar i det som en gång var Palestina. Dödare är hoppet om att skapa en palestinsk stat bestående av Gaza och på den av bosättningar och militären söndertrasade Västbanken. Men dödast är Ahmed Moussa. Begravningen för byns tioåriga son har lockat över tusen sörjande. Ahmed blev mördad av en israelisk gränspolis. Kort efter tisdagens protest mot byggandet av Apartheidmuren beslöt sig några av byns pojkar att ta sig ner till bulldozrarna för att ta bort taggtråden som skyddar förstörelsemaskinerna. Vad som sedan hände har skildrats olika. Klart är att en militärjeep anlände till platsen. Gränspoliserna som steg ur den började sprida gummibemantlade stålkulor som fick byns pojkar att fly hals över huvud. Ahmed, den yngste av pojkarna, tappade i hast sin sandal och bestämde sig för att vända åter och hämta den. Det blev ett ödesdigert beslut. Gränspolisen som vid det laget dragit sin pistol sköt tre gånger. Tre skott. Ett första borrade sig in i en trädstam. Ett andra försvann för världen. Det tredje gjorde att världen försvann för Ahmed. På nära håll blev han skjuten i tinningen. Skadorna blev fatala och han avled kort efteråt i en ambulans.

Jag kan inte släppa ansiktena på de gränspoliser jag konfronterade samma eftermiddag som Ahmed mördades. De tjugotalet unga uniformerade män som jag mötte på olivfälten var mycket våldsamma. Vem var det? Den blonde jätten som svor på ryska? Den mörkhyade killen med underbett eller den korte killen med ögon rödsprängda av ilska? Eller var det officeren som under demonstrationen försökte lugna ner sina allra mest aggressiva underhuggare?

Jag kommer aldrig att få veta, är inte heller säker på att jag vill det. Jag kan bara inte glömma ansiktena på de tjugoåringar som låter sig hjärntvättas i en armé av krigsförbrytare. Inte heller kan jag släppa bilden av Ahmed. Hans vänner tvingades se hur han på nära håll sköts sönder och samman av beväpnade och uniformerade män.

Jag har så mycket jag skulle vilja berätta. Hur gränspoliserna fortsatte att skjuta och under någon panikartad minut förhindrade Ahmeds kamrater att nå fram till honom medan han ännu var vid liv. Hur militären dagen efter besköt begravningsprocessionen med tårgas. Hur pojkens mor då Ahmed anlände till familjehemmet knappt nådde fram till sin bortgångne son för de journalister som armbågade sig fram för att få bästa bilden.

Talen på kyrkogården har tagit slut och männen släntrar en efter annan hemåt. De flesta med dystra miner och en välbefogad oro surrande inom sig. Senare samma kväll ska det surret komma att stegras till ett ramaskri. Redan kvällen efter mordet på Ahmed sker ännu ett brott i Nilin. Pojkarna som tar ut sin frustration mot militären som blockerat byns infart möts med ett kraftigt övervåld. Stenar ställs mot tårgas, ljudbomber, stålkulor och jeepar. Ungefär halv åtta skjuts sjuttonårige Yousef av gränspoliser. De två gummibemantlade stålkulorna avfyrades från en jeep på tio meters håll. Båda träffade pojkens huvud. En gick igenom och en fastnade. Just nu ligger pojken i koma på sjukhuset i Ramallah. Han har förklarats hjärndöd och läkarna säger att det är en fråga om tid innan han slutar andas.

Historierna om Ahmed och Yousef är sorgligt nog inte unika. Barn och ungdomar mördas ofta av ockupationsstyrkorna. Men för mig är de unika. Och för Nilins folk innebär det en desperat känsla av utsatthet och maktlöshet. Alla vet att brotten kommer att gå obestraffade förbi.

Personligen hoppas jag innerligt att inte fler ska råka illa ut i det frustrerade kaos som kommer att råda de närmaste dagarna i Nilin. En by vars invånare genom sin värme och beslutsamma kamp mot orättvisorna har vunnit en plats i mitt hjärta.

Det är fredagen den första augusti i Nilin

Oscar

OSCAR


International Solidarity Movement är en växande rörelse av palestinska och internationella aktivister som arbetar med...