info@ism-sweden.org Läs mer
ISM, glob International Solidarity Movement Sweden
Nyheter|Om oss|Reseberättelser|Kontakt|Länkar|Att resa|Press|Stöd oss: BG 5588-2732
Reseberättelser

2011-01-22
>> 30/7 2010. Berättelse från Ni'lin
2010-10-23
>> Att leva ett normalt liv här är helt omöjligt
2010-10-22
>> Pojken på cykeln
2010-10-07
>> ISM-aktivist greps av israelisk militär
2010-02-10
>> "Bosättare tar över" - vittne berättar
2010-02-03
>> Brev från cell 108 i Israel
2009-11-06
>> Världens viktigaste teater
2009-10-12
>> Jag är en säkerhetsrisk
2009-01-14
>> Istället för nyårsfirande
2008-08-21
>> Ahmed och Yousef
2008-08-04
>> En dag med ISM i Palestina - 1 juli 2008
2008-08-02
>> Nilin blöder.
2008-07-13
>> Mahmoud, Hassan, Mustafa
2008-06-27
>> Tulkarem 7 juni 2008
2008-04-13
>> Reseberättelse från Azzoun

Nyhetsarkiv

En dag med ISM i Palestina - 1 juli 2008

4 augusti 2008

Demonstration mot byggandet av apartheidmuren
Demonstration mot byggandet av apartheidmuren Foto: Karin

Klockan ringer halv sju och jag vaknar hyfsat utvilad i lägenheten i Nablus. Sätter på tevatten och plockar fram lite bröd och hummus från gårdagen. Ingen grötfrukost här direkt. Halv åtta tar jag, Eva och Lea en buss till Huwwara checkpoint i utkanten av Nablus, där utpasserandes pass och ibland bagage kontrolleras noggrant. Kvinnor, barn, handikappade, internationella och äldre män får ställa sig i "Humanitarian line". Den går oftast betydligt snabbare än de övriga köerna, som är till för unga och medelålders män. Dessa kontrolleras stenhårt.

Just denna morgon verkar de vara på väg att stänga hela checkpointen precis innan vi kommer dit. Men kanske gör vår internationella närvaro att soldaterna blir lite nervösa och skyndar på att öppna den igen. Soldaterna är så unga. Många är runt 18 år och när jag betraktar ansiktet på den soldat som kollar mitt pass idag ser jag ett barn.

Väl på andra sidan Huwwara hittar vi en bil som kan köra oss direkt till Ni'lin, dit vi ska åka på demonstration. Oftast åker vi omvägen via Ramallah, vilket blir lite billigare men tar mycket längre tid. Vi har aldrig tagit den här direktvägen förut, och är därför oförberedda på ytterligare en vägkontroll. Vår bil blir stannad. "Wen?" säger soldaten på arabiska till vår chaufför. Jag hajar till i baksätet. Wen betyder "var?" Jag inser snabbt att om chauffören säger Ni'lin så ligger vi risigt till. Soldaten vet mycket väl att internationella som ska till Ni'lin knappast ska turista, utan delta i byns motstånd mot muren. Chauffören tvekar en sekund, sen drar han till med ett namn på ett ställe jag aldrig hört talas om. Soldaten frågar vidare "Tourists?" och chauffören säger lugnt "Yes, yes".

Vi får passera utan ytterligare frågor och snart kan vi pusta ut i baksätet. En kör av "shukran!" (tack) och nervöst skratt utbryter. Chauffören, som visar sig heta Hassan, har räddat oss alla från trubbel för den här gången. Som internationella fredsaktivister på Västbanken måste vi alltid vara beredda på att bli ifrågasatta och eventuellt arresterade av israelisk militär och polis. De vill inte ha oss här - de vill sköta sin ockupation ifred utan att ha omvärldens ögon på sig. Men palestinierna är inte sena att hjälpa oss att komma runt problem som uppstår, för de uppskattar verkligen vår närvaro.

Hassan berättar att han kommer från byn Awarta. ISM har tidigare i veckan har agerat följeslagare åt bönder som riskerar trakasserier från bosättare och militär just i Awarta. När Hassan får veta detta, och att vår kontaktperson var Mahmoud, blir han alldeles till sig av glädje. "Mahmoud is my family!" Västbanken är inte särskilt stort till ytan, men ändå är det alltid lika kul och värmande att upptäcka gemensamma bekanta.

Framme i Ni'lin letar vi efter ett ställe att köpa kaffe. Frågar en man på gatan, som genast bjuder in oss i sitt bageri och häller upp sött arabiskt kaffe i små koppar. Det är inte tal om att betala för kaffet - gästvänligheten i Palestina är enorm. Vi pratar en stund om situationen i Ni'lin och dagens demonstration.

Fler ISM:are och andra internationella droppar in i byn. Även israeliska fredsaktivister dyker upp. Snart anländer också byns män och pojkar. Dagens demonstrationståg tar en annan väg än vanligt och plötsligt är vi framme vid de arbetande fordonen och bulldozrarna utan en endaste israelisk militär i sikte. Uppspelta jagar killarna iväg och kastar sten på de murbyggande fordonen. Någon klättrar symboliskt upp på en bulldozer för att stoppa arbetet. Vi andra filmar, fotar och iakttar. En vettskrämd vakt skjuter vilt omkring sig och ringer efter förstärkning.

Så här enkelt brukar det verkligen inte gå att ta sig fram till bulldozrarna. Vanligtvis skjuter militären både tårgas, ljudbomber och gummikulor mot demonstranterna innan de ens hunnit få syn på fordonen. Glädjen över att ha lyckats lura dem är stor och alla återsamlas i byns centrum. Nu startar en andra demonstration mot en annan byggplats. Dock avtar glädjeruset ganska snabbt, då militären nu är beredd och stoppar oss långt innan vi kommit fram. Militären skjuter obehagligt mycket tårgas och siktar till och med rakt på oss med sina projektiler. Vi känner oss inte särskilt trygga av det faktum att vi är internationella längre. Militären i Ni'lin verkar vara uppriktigt förbannade på alla som gör motstånd, och tvekar inte att skjuta skarpt. Plötsligt skjuter de en tårgasbomb som tänder eld på olivträd och mark, och elden sprider sig snabbt. Palestinier och internationella försöker släcka elden och väntar oroligt på brandbilen, medan soldaterna fortfarande står en bit bort och siktar på oss med sina vapen. En ledsenhet kommer över mig när jag ser hur elden slukar träd efter träd. Nu förstörs någon bybos inkomst och livsverk. Olivträd kan bli flera tusen år gamla. En äldre palestinsk man går förtvivlat omkring och försöker släcka elden med en träkvast. En stund står jag handfallen och bara glor på militärerna och undrar vad som rör sig inne i deras huvuden.

Motståndet i Ni'lin är stort och livaktigt. Jag beundrar byborna som orkar, som vägrar ge upp. Men det är ju sant som flera av dem säger - de har inget val. De kämpar för att få behålla sina liv.

Efter demonstrationen bänkar vi ISM:are oss hos en av arrangörerna som bjuder på juice. Friden varar inte länge då tårgas plötsligt kastas mot huset.

Jag, Niklas, Helena, Camilla och Eva spenderar resten av dagen hos Rima (en kvinna som jag tidigare intervjuat om kvinnors situation i Ni’lin). Vi blir bjudna på mat och väntar på att stenkastningen och soldaternas beskjutning strax utanför på fältet ska sluta. Jag tar initiativ till att spela fotboll med Rimas döttrar. Yngsta Omaima är blyg först, men snart har vi en opretentiös skottävling på gården. Utanför fortsätter striderna. Det känns lite galet att spela fotboll mitt i allt detta - men samtidigt känns det fint att kunna skapa en slags vardag i kaoset, att kunna hitta på saker med barn som har långtråkigt och måste sitta mycket inomhus och vänta, vara försiktiga.

En ambulans parkerar utanför huset och väntar in unga killar som blivit skadade av soldaternas gummikulor. De kommer linkandes, blir omplåstrade och går sedan tillbaka till stenkastningen. Sju personer skadades idag.

På kvällen går vi ISM:are utmattade tillbaka till den lägenhet i Ni'lin som vi får bo i gratis. Grannarna vill gärna bjuda in oss till sig på kaffe, men vi orkar inte och har en massa arbete att göra. Det är svårt att avböja gästvänlighet och vi märker att de blir lite lätt besvikna, men vi vet att de också säkert förstår att vi behöver vila. Jag slocknar innan jag ens hunnit borsta tänderna.

KARIN


International Solidarity Movement är en växande rörelse av palestinska och internationella aktivister som arbetar med...