info@ism-sweden.org Läs mer
ISM, glob International Solidarity Movement Sweden
Nyheter|Om oss|Reseberättelser|Kontakt|Länkar|Att resa|Press|Stöd oss: BG 5588-2732
Reseberättelser

2011-01-22
>> 30/7 2010. Berättelse från Ni'lin
2010-10-23
>> Att leva ett normalt liv här är helt omöjligt
2010-10-22
>> Pojken på cykeln
2010-10-07
>> ISM-aktivist greps av israelisk militär
2010-02-10
>> "Bosättare tar över" - vittne berättar
2010-02-03
>> Brev från cell 108 i Israel
2009-11-06
>> Världens viktigaste teater
2009-10-12
>> Jag är en säkerhetsrisk
2009-01-14
>> Istället för nyårsfirande
2008-08-21
>> Ahmed och Yousef
2008-08-04
>> En dag med ISM i Palestina - 1 juli 2008
2008-08-02
>> Nilin blöder.
2008-07-13
>> Mahmoud, Hassan, Mustafa
2008-06-27
>> Tulkarem 7 juni 2008
2008-04-13
>> Reseberättelse från Azzoun

Nyhetsarkiv

Världens viktigaste teater

6 november 2009
Julikväll i östra Jerusalem. Solen vars hetta gisslat dagens arbete tar farväl och den heliga stadens skonsamma bris erbjuder en sällsam svalka.

Flickans grannar har precis blivit vräkta i Sheikh Jarrah
Flickans grannar har precis blivit vräkta i Sheikh Jarrah Foto: RB

I ett bostadsområde norr om Gamla Stan sitter en medelålders man på en vit plaststol utanför sitt hem. Hans ögon är lika varma och mörka som det Kahwah, palestinska kaffe, han sitter och smuttar på. Mannen jag berättar om heter Naser Al Gawi, men kallas mest Sheikh Naser. Han är fyrtiosju år, familjefader och sliter vanligtvis vid något av sina fyra arbeten om dagarna. Men inte nu. Nu sitter han på sin vita plaststol och väntar. Väntar på ett kusligt skådespel som länge hållit turné i östra Jerusalem. Ett spel där aktörerna kapar scenen och omvärlden förpassas från salongen. Den etniska rensningen av palestinierna.

I nattens mörker och den tjockaste medieskugga väntar två släkter på att köras ut på gatan. Därför vakar de till synes västerländska turister som utgör International Solidarity Movement tillsammans med familjerna. I snart tio år har rörelsen av internationella människorättsaktivister med medborgarskapet som vapen och kroppen som sköld ställt sig på palestiniernas sida i direktaktioner mot ockupationsmakten. I somras fick jag möjlighet att göra detsamma.


I kväll bär min väg åter till Sheikh Jarrah. Sheikh Naser reser sig upp och trycker varmt min hand med sin grova tryckeriarbetarnäve när vi kommit fram till hans hus. Ett hus som FN och Jordanien efterlämnat åt hans far 1956, där han själv är född och där han önskar se sina barn växa upp. Ett hus som blivit ett hem.

Men det är inte längre hans. Nej, tjyvaktigt har han stulit från bosättare som krävt, och efter en trettiosjuårig domstolsprocess, fått rätten till marken. På marken ligger huset. Too bad.

Vi bjuds på Chai, arabiskt te, och spelar kort under vaktpassen. Det blir mycket te, med färska myntablad i och en syrlig smak av ingefära. En liten bit längre bort ligger släkten Hanouns hus. Där bor ett trettiotal palestinier. En av dem är åttaårige "Hamid". Han heter egentligen Mohammed, men eftersom jag inte helt hänger med på uttalet, får det bli "Hamid".

Det finns inte ett barn i Sheikh Jarrah som skrattar lika mycket som han. Och det vet jag. Allt eftersom väntan på soldaterna drar ut på tiden måste vi hitta på något att göra om dagarna. Vägg i vägg med Sheikh Nasers hem ligger ett sommarläger för "Hamid" och hans jämnåriga. Framåt kvällen gästas ungarna av en barnteater. Tre palestinska skådespelare förvandlar vägen till en scen. Fyrtio kids bänkar sig snabbt mitt framför den provisoriska scenen. Lite förstår jag då, att det jag nu kommer vara med om är världens viktigaste teater.


Det skymmer, alla kurar ihop sig och sitter tätt, tätt då clownen gör entré. Först håller sig barnen något reserverade, men strax är vi alla på fall och jag har svårt att hålla min kamera still. "Hamid" skrattar så han nästan faller av stolen och jag ler.

I ett slag är flyktinglägret en utopi, med korta intermezzon då bilar oförskämt trafikerar vår teater. Allt är möjligt, världen ligger för våra fötter och man kan inte förstå hur livet kan vara annat än en dröm. Och bara om vi inte levde i verkligheten likaväl som i drömmarna. Om den dagen inte hade blivit längre. Men underbart är kort och en trygg barndom i Palestina är just inget annat. En halvtimmas fantasi.

Jag vänder mig om och fÃ¥r syn pÃ¥ en kvinna som rusar ut frÃ¥n huset barnen har ryggen till. Hennes blick söker snabbt efter nÃ¥got pÃ¥ gatan tills den stannar pÃ¥ mig, och den obehagliga känslan av att nÃ¥got är mycket fel griper tag i mig. Fastän jag stÃ¥r bara nÃ¥gra meter ifrÃ¥n henne fäktar hon med armarna som om det gällde livet. "Moustautanin", frÃ¥gar jag flämtande när vi jagar genom husets innergÃ¥rd. "Yes, jallah", fÃ¥r jag till svar och precis som vi nÃ¥r muren vid gÃ¥rdens slut ser jag hur tre palestinska män försöker stänga den armerade porten. De lägger all sin tyngd bakom men förmÃ¥r inte riktigt stänga den â€" nÃ¥gon hÃ¥ller emot.

Kvinnan som ropat på mig ansluter sig till dem och tillsammans tvingar de igen porten och reglar den. Jag klättrar upp för det höga murbruket och när jag kikar över möter jag ansikten från ett trettiotal bosättare ute på gatan.


Även om jag bara springer några kvarter har jag blodsmak i munnen och mjölksyra i benen när jag får tag på tre andra ISM:are. Ett telefonsamtal och allt händer mycket snabbt. Som från ingenstans strömmar människorättsaktivister till. Även om vi är i Jerusalem vet hela Västbanken om vad som händer och de som befinner sig i närheten är nu på väg. Vi springer nedför gatan, skenar rakt igenom barnens sagovärld som de tappra skådespelarna gör allt för att försvara.

En mänsklig kedja formas mellan bosättarna och husen. Bosättarna spottar och fräser, kallar oss "Hitler, Hitler" och "Go back to Germany". Jag erinrar mig de mikrofonförstärkta rösterna från skådespelarna tio meter bort som predikar om en annan värld. Vår närvaro tycks de-eskalera ockupationsförsöket. Den omvända rasismen fungerar.

Efter en halvtimma kommer polisen som står rådvill. Till skillnad från gårdagens bosättarockupation lyckades inte bosättarna driva ut palestinierna. Stämningen är allt annat än fridfull. Då dyker en man upp och ställer sig mellan polis och bosättare. Han tar till orda och med en ängels tålamod medlar han lugnt på fläckfri hebreiska. Sheikh Naser. Strax skingras bosättarna och ockupationsförsöket blåses av. Bordlagt för stunden.


"Alla pratar om rättvisa och demokrati. Gör det till en sanning i barnens sinnen och hjärtan. Idag rår jag över mitt barn, imorgon är de vuxna". Så kunde en granne på ett träffsäkert sätt sammanfatta förutsättningarna för morgondagens frihetskamp. Israel hävdar att muren och den påtvingade apartheiden är ett steg mot ett bättre klimat för fredsförhandlingar. Och sant är att den andra intifadans röster inte ljuder lika högt och att den inhemska bojkotten har gått i stå. Men i lugnet före stormen tar Palestinas söner och döttrar sina fäders platser i leden. En ny generation växer upp isolerade från sina grannar.

De kom i mörkret tidigt en morgon i augusti. Jag väcktes av skriken. Rutorna krossades och ytterdörrarna sprängdes upp. Trettio tungt beväpnade män i balaklavahuvor stormade in. Våldet rusade genom hemmen. Alla skulle ut. Jody kastades utför trappan, rullstolen efter. När familjerna och vi aktivister släpades ut på gatan kom husets nya ägare. Efter några snabba ryggdunkande kramar med polis och militär gick de in i huset. Barnen skrek aldrig. Ridån sänktes och strax innan applådtacket greps jag. Publiken skulle avlägsnas och vi fördes bort i gallerförsedda jeepar.

Sheikh Nasers blick har brustit och Ã¥ldrats tusen Ã¥r. "Jag dör hundratals gÃ¥nger varje dag, när jag ser dem gÃ¥ in och ut ur mitt hus. Nu finns det ingenting kvar som kan fÃ¥ livets gÃ¥ng att fortsätta", säger han när jag bryter min villkorliga dom och besöker honom utanför hans hem nÃ¥gra dagar senare. Där sitter han med sin familj under fikonträdet pÃ¥ gatan mitt emot sitt forna hem. OcksÃ¥ deras enda ägodel frÃ¥n ett tidigare liv â€" en frys. Efterskänkt av grannskapets nyinflyttade.


"Hamid" ler fortfarande när vi träffas, men han skrattar inte längre. I grannskapet har en ny pojke flyttat in. Han står på taket och tittar ned på "Hamid", i ena handen Torah i andra en pistol.


RIKARD


International Solidarity Movement är en växande rörelse av palestinska och internationella aktivister som arbetar med...