info@ism-sweden.org Läs mer
ISM, glob International Solidarity Movement Sweden
Nyheter|Om oss|Reseberättelser|Kontakt|Länkar|Att resa|Press|Stöd oss: BG 5588-2732
Reseberättelser

2011-01-22
>> 30/7 2010. Berättelse från Ni'lin
2010-10-23
>> Att leva ett normalt liv här är helt omöjligt
2010-10-22
>> Pojken på cykeln
2010-10-07
>> ISM-aktivist greps av israelisk militär
2010-02-10
>> "Bosättare tar över" - vittne berättar
2010-02-03
>> Brev från cell 108 i Israel
2009-11-06
>> Världens viktigaste teater
2009-10-12
>> Jag är en säkerhetsrisk
2009-01-14
>> Istället för nyårsfirande
2008-08-21
>> Ahmed och Yousef
2008-08-04
>> En dag med ISM i Palestina - 1 juli 2008
2008-08-02
>> Nilin blöder.
2008-07-13
>> Mahmoud, Hassan, Mustafa
2008-06-27
>> Tulkarem 7 juni 2008
2008-04-13
>> Reseberättelse från Azzoun

Nyhetsarkiv

Pojken på cykeln

22 oktober 2010
”- Are you busy?” säger rösten i den andra änden. Det är Mohammed, den unge palestinske mannen med den perfekta engelskan som kallar mig ”sin svenske storebror”.
Jag svarar att jag kan prata, och han påminner mig då om hur jag sagt att han när som helst får ringa mig om det är något han vill prata om eller något jag kan göra. Sen berättar han vad som hänt.

Abdullah, på sjukhuset dagen efter han blivit påkörd av en bosättare.
Abdullah, på sjukhuset dagen efter han blivit påkörd av en bosättare.

Tidigare under kvällen har den tolvårige Abdallah Hasan Al-Muhtaseb varit ute på sin cykel som vanligt. Abdullah är son till affärsägaren som har den lilla butik som Mohammed jobbar i, nära Abrahammoskéen men på ”fel” sida gränsen mellan de olika stadsområdena i Hebron. Mohammed arbetar i Tel-Rumeida, en del av Hebron som helt kontrolleras av den Israeliska ockupationsmakten. Som på så många andra platser i Hebron har de stora problem med bosättare som terroriserar palestinierna i området, för att få dem att ”frivilligt” lämna sina hus och på så sätt lämna plats för fler bosättare. Dagen innan telefonsamtalet har bosättare förstört alla fönster på en äldre Palestinsk mans hus, och dagen innan detta misshandlade en grupp på nio bosättare Abdullahs kusin, en tjugoårig man som också arbetar i butiken.
När Abdullah har cyklat omkring bakom familjens hus, som ligger i anslutning till den lilla butiken, har en bosättare på motorcykel kört på honom och flytt och lämnat honom liggande på marken. Lyckligtvis fanns folk i närheten som sett vad som hänt, hur bosättaren kommit i hög fart och till synes med flit kört på den lille pojken. De skyndar till Abdullahs hjälp och ser till att han kommit till al-Mizan-sjukhuset.
Mohammed darrar på rösten när han berättar att de inte vet om pojken kommer att klara sig. De är rädda både att han har stora inre blödningar och att hans ryggrad kan vara bruten. Jag frågar om vi ska åka till sjukhuset direkt, men Mohammed säger att hans far är där, och att det är bättre om vi åker dit tidigt på morgonen dagen därpå istället. Vi bestämmer det, och lägger på.

Den uppslutna stämningen har totalt försvunnit, vi var ett stort gäng både Palestinska och internationella aktivister som mötts upp i Hebron för att gå till ett kvällsöppet café för att röka argile (vattenpipa) och säga hejdå till en engelsk aktivist som skulle komma att lämna Palestina dagen därpå. Vi hade skojat och skrattat, men nu sitter jag och stirrar rakt framför mig.
Väl hemma i lägenheten gråter jag floder och är ett tag på väg till sjukhuset själv. Jag inser dock att det inte är vettigt, jag talar inte arabiska och varken Abdullah eller hans far talar engelska, och vilken nytta ska jag göra om pojken är nedsövd och opereras.

Efter en orolig och sömnlös natt läser jag förskräckt nyheterna på internet, som säger att Abdullah dött under natten! I panik ringer jag Mohammed som tack och lov avfärdar det som rykten, tvärtom är Abdullah vid medvetande nu. Vi, jag, Mohammed och mexikanska ISM-aktivisten Laura åker tillsammans till sjukhuset. Där möts vi av Abdullahs familj och den lille pojken med den luriga blicken. Han är vaken men blåslagen. Jag tittar nervöst på hans fötter för att se om de rör sig, jag törs inte fråga. Men efter att vi druckit lite av den medhavda läsken tillsammans och kalasat på chokladen så ser jag hur han anstängt rör sina fötter lite granna. Abdullah är inte förlamad! När jag frågar om jag får ta en bild lyfter han sin knytnäve i luften, på det där viset han vet att jag gillar. Även om han inte orkar knyta handen så känner jag hur gesten betyder att han redan är på väg tillbaka.

Efter någon timmes besök åker vi hem igen, och till kvällen får Abdullah lämna sjukhuset då man är säker på att inga inre blödningar finns. En vecka senare cyklar Abdullah, till synes utan men och till vår stora glädje, runt i området kring butiken igen. Händelsen gav mig en djup personlig erfarenhet kring den vidriga situationen i Hebron. Även om bosättaren faktiskt togs av den Israeliska polisen till ett förhör, släpptes han föga förvånande lika fort igen.

Frågan som dröjer kvar hos mig är vilka spår det sätter i den lille pojken Abdullah, att växa upp i en stad där han och hans familj förtrycks och terroriseras av både bosättare och Israelisk ordningsmakt. Allt medan omvärlden i tystnad tittar på.

MARCUS


International Solidarity Movement är en växande rörelse av palestinska och internationella aktivister som arbetar med...