info@ism-sweden.org Läs mer
ISM, glob International Solidarity Movement Sweden
Nyheter|Om oss|Reseberättelser|Kontakt|Länkar|Att resa|Press|Stöd oss: BG 5588-2732
Reseberättelser

2011-01-22
>> 30/7 2010. Berättelse från Ni'lin
2010-10-23
>> Att leva ett normalt liv här är helt omöjligt
2010-10-22
>> Pojken på cykeln
2010-10-07
>> ISM-aktivist greps av israelisk militär
2010-02-10
>> "Bosättare tar över" - vittne berättar
2010-02-03
>> Brev från cell 108 i Israel
2009-11-06
>> Världens viktigaste teater
2009-10-12
>> Jag är en säkerhetsrisk
2009-01-14
>> Istället för nyårsfirande
2008-08-21
>> Ahmed och Yousef
2008-08-04
>> En dag med ISM i Palestina - 1 juli 2008
2008-08-02
>> Nilin blöder.
2008-07-13
>> Mahmoud, Hassan, Mustafa
2008-06-27
>> Tulkarem 7 juni 2008
2008-04-13
>> Reseberättelse från Azzoun

Nyhetsarkiv

Att leva ett normalt liv här är helt omöjligt

23 oktober 2010

En vanlig syn vid en av Tel-Rumeidas checkpoints, Israeliska soldater visiterar barn.
En vanlig syn vid en av Tel-Rumeidas checkpoints, Israeliska soldater visiterar barn.

Varje morgon i Hebron börjar med att vi går ner ett par hundra meter längs med gatan mot gamla staden, från vår lägenhet i Tel-Rumeida för att bevaka en av de många checkpoints som satts upp för att kontrollera den Palestinska befolkningen. Den checkpointen som ligger närmast oss är uppsatt eftersom en av gatorna i korsningen leder upp mot en av de fem israeliska bosättningarna i staden. Det är oklart hur många bosättare som bor just där, men det är bara några få huslängor, till skillnad från många av de större bosättningarna på Västbanken som har avancerade bevattningssystem, solceller på husen och motorvägsanslutningar direkt in mot Tel-Aviv, är de små bosättningarna inne i Hebron mer små enklaver, inne i den palestinska staden. De bosättarna som valt att bosätta sig där, är där av ideologiska skäl och skyr inga medel för att fördriva palestinierna från Hebron. Till sin hjälp har de mängder av soldater. Uppgifterna varierar från 1200-4000 stycken, men jag skulle tro att det ligger närmare den ”lägre” siffran.

Det är därför som vi varje morgon sitter där vid checkpointen, för att soldaterna, eller bosättarna, inte ska kunna trakassera de Palestinier som vill passera korsningen vid bosättningen på väg ner mot centrala staden, utan att i alla fall veta att det finns någon där som dokumenterar och bevittnar vad de håller på med. Om en Palestinier blir kvarhållen längre än tjugo minuter går vi alltid fram och frågar varför och försöker få soldaterna att låta palestiniern gå. Ibland känns det som att vår närvaro är underlättande, ibland känns det nästan som att vissa soldater vill jävlas ännu mer när de ser att vi är där.

Vid ett par tillfällen kommer en bosättare ner och fotograferar oss och lägger upp bilderna på en bosättarhemsida. Soldaterna försöker ibland prata med oss i lite ”good cop, bad cop” stil. Man märker snabbt när soldaterna är ute för att jävlas. De kallar då till sig slumpmässigt utvalda Palestinier, ber om att få se deras legitimation, håller kvar dem, ringer och kollar passnummer med mera. Ofta kroppsvisiteras unga palestinska män, trots att soldaterna vet att de passerar där varje dag på väg till skolan eller arbetet. Vid ett par tillfällen som jag och andra ISM aktivister satt och bevakade checkpointen kollade soldaterna bara igenom barnens väskor, inte någon annans. Skulle man fråga dem varför de visiterar Palestinierna skulle de tveklöst svara att det är av säkerhetsskäl. Bosättarbarnen passerar förbi i skolbussar på väg mot olika bosättarskolor, antingen längre ner på gatan eller i den större bosättningen Kiryat Arba utanför Hebron.

I området vi befinner oss i är Palestinier förbjudna att köra bil eller andra fordon. Ofta ser vi försäljare skjuta stora vagnar framför sig på väg nedför eller uppför berget. Det är en lång brant backe som är jobbig att gå bara till fots och att ta med sig sin näringsverksamhet upp och ner varje dag måste vara enormt slitsamt. Längre ner på samma gata finns ytterligare en checkpoint. Den är än större och där måste alla som passerar gå igenom en metalldetektor, för att komma in till centrala staden. Om man istället för att gå igenom dem checkpointen in till centrum, svänger av till höger kommer man bara cirka hundra meter innan ytterligare en mindre checkpoint dyker upp. Där ligger nämligen nästa bosättning och den för palestinier avstängda Shuhada Street, som förr var stadens stora affärscentrum. Detta är en ganska talande bild för hur rörelsefriheten för den palestinska befolkningen begränsas på grund av att mindre än 500 mer eller mindre galna bosättare ockuperat staden med hjälp av en omfattande militärmakt. Att leva ett normalt liv här är helt omöjligt. Att leva ett värdigt liv är ännu svårare. Palestinierna är i ständig risk för att utsättas för trakasserier, hot om våld, eller direkt våld av soldater och bosättare. Många av Palestinierna som bor i Tel-Rumeida får regelbundet påhälsning av militären. Flera familjer som vi besöker under sommaren visar hur deras hus och trädgårdar attackerats. På taket till en famils envåningshus har militären satt upp ett vakttorn som är bemannat dygnet runt. Familjen berättar att soldaterna brukar spela fotboll på taket om nätterna och att bosättarna med soldaternas överseende kommer ner från bosättningen bakom deras hus och har sönder deras fönsterrutor.

Jag önskar att jag kunde avsluta med något positivt och vackert. Men Hebron är tyvärr inte platsen där hoppet är mest spirande. Det enda jag kan säga är att det behövs en internationell närvaro där och att jag uppmanar alla att åka dit. Både för att träffa alla underbara Palestinier och för att kanske underlätta deras vardag lite grann. Eller kanske bara för att bryta isoleringen, att visa någon bryr sig, att vi bryr oss och att hela världen inte glömt bort Palestina.

MATTI


International Solidarity Movement är en växande rörelse av palestinska och internationella aktivister som arbetar med...